Bukplastik

Med stigande ålder, vid graviditet och övervikt kan hudens och underhudens elasticitet avta så att hudveck och hudvalkar uppstår på magen. Samma fenomen kan ses vid en kraftig viktminskning där huden kan hänga över som ett "förkläde". Det finns inga fysikaliska träningsmetoder eller kommersiella mediciner som kan strama upp huden.
I vissa fall gör generell fetma och eller förslappning av bukmuskulaturen att magen buktar ut. Muskelkomponenten kan till en viss grad förbättras av muskelträning men kräver i vissa fall en stramning. Förorsakas muskelutbuktning-en av övervikt, kan man enbart i ringa grad påverka denna genom en operation!

Princip: Operationens målsättning är att strama en slapp, veckbildande hudbetäckning och att eliminera en eventuellt frambuktande bukvägg genom en muskelstramning. Vid ökad fettmassa reduceras denna samtidigt genom fettsugning.

Teknik: Med endoskopisk teknik (titthålskirurgi) kan man idag med enbart ett litet snitt antingen vid naveln eller vid könsbehåringen komma åt att strama bukmuskulaturen. Denna teknik är dock enbart lämplig i de fall inget hudöverskott föreligger.
Vid den klassiska hudplastiken läggs ett snitt i nivå med könsbehåringen från bäckenkam till bäckenkam, ett s.k. bikinisnitt, och det blivande ärret kommer helt att döljas av trosorna resp. underbyxorna. För att naveln ej skall förflyttas, måste man även lägga ett snitt runt denna. Hud och underhud löses ända upp till revbensbågen, varefter man kan dra ner huden som ett förkläde och på så vis uppnå en stramning. Hudöverskottet skärs bort och den eventuella muskelstramningen görs samtidigt.
Variationer med avseende på ärrförloppet förekommer, något som helt styrs av den aktuella deformiteten och eventuellt befintliga ärr.
Vid minimala hudöverskott kan det räcka med ett kortare snitt vid könsbehåringen och utan omskärelse av naveln.
Två dränageslangar införs under huden och avlägsnas alltefter mängden vätska antingen dagen efter operationen eller när det anses lämpligt. En komprimerande maggördel anläggs som skall bäras i 8 - 10 dagar. Denna operation betraktas ur kirurgisk synvinkel som en relativt stor operation och det omedelbara efterförloppet är ur patientens synvinkel tämligen obekvämt. Man skall röra sig långsamt och försiktigt och gå och stå framåtböjd under ca 10 dagar för att undvika stramningar och dragningar i såren. Efter 4 veckor kan i normalfallen nästan alla normala aktiviteter återupptas.

Bedövningsform: Helnarkos.

Operationstid: 2 - 3 timmar.

Efterförlopp

• I vila tämligen smärtfritt. Vid lägesändring märkbara smärtor som dessvärre ej påverkas nämnvärt av smärtstillande medicin.
• Man känner sig trött i 4 - 5 dagar.
• Man skall stå och gå lätt framåtböjd i c:a 10 dagar.
• Man skall "rulla" sig i och ur sängen.
• Man skall sörja för lös avföring.
• Stygnen avlägsnas i 2 omgångar (7-8:e dagen och 14:e dagen).
• Allt vitt bandage kan avlägsnas efter 3 - 4 dagar varefter man kan duscha.
• Huden på magen känns känslolös i 1 - 2 månaders tid.
• Svullnad ovanför ärret kan kvarstå under flera månader.
• Alltefter yrke och arbetsuppgifter, sjukskrivning 14 dagar till 3 veckor.
  Vid endoskopisk teknik är efterförloppet betydligt lindrigare. Man skall dock även här iakttaga försiktighet vid lägesändringar.

Komplikationer

Här anförda oönskade förlopp kan förekomma med en viss regelbundenhet. Även andra onämnda kan förekomma. Dessa får betraktas som kalkylerbara risker och man bör som patient räkna med detta inför beslut om ett eventuellt ingrepp.

Blödning: Vid alla typer av operationer kan efterblödningar förekomma. Är blödningen kraftig, måste såren öppnas igen. Denna risk ökar vid medicinering med smärtstillande medicin, fr. a. acetylsalicylsyra, och Vitamin E. Dessa mediciner bör undvikas under två veckor före ett planerat ingrepp. Blödningar kan försena läkningen och förorsaka ärrbildningar i underhuden, som kan kännas som ojämnheter under flera månader.

Infektion: Trots aseptisk teknik, kan vid alla operationer infektioner uppstå. I sådana fall krävs antibiotisk behandling.

Känselbortfall: Eftersom hudnerverna delas vid operationen, kommer huden att kännas bedövad och detta är ofrånkomligt. Normalt återfås normal känsel efter några månader. I några fall kan känselbortfallet förbliva permanent.

Svullnad: Alla sårläkningsförlopp i kroppen genomgår en svullnadsfas. Just ovanför det nedre ärret kan svullnaden kvarstå några månader, då vävnadsvätskan ej kan passera den ärriga barriären.

Vätskeansamling ( Serom ): Huden ligger som ett lock på muskulaturen och vid normal läkning "klistras" huden mot underlaget och försluter hålrummet alltefter som läkningen fortskrider. Vid alltför häftiga rörelser kan sårhålan inte läka samman ordentligt och vätskeansamlingar, serom, kan uppstå som skvalpar under huden. I så fall bör vätskan sugas ut. Bästa profylaxen är långsamma rörelser och gördel.

Cirkulationsstörning: Vid upprätt gång blir stramningen i fr. a. ärret, men även i huden, ganska stor och blodcirkulationen kan komma att komprometteras. Framåtböjd kroppshållning är därför särdeles viktig. Uppstår cirkulationsstörningar innebär detta fördröjd sårläkning med öppna sår som ger bredare ärr efter läkning. Dessa kan korrigeras vid en senare tidpunkt.

Ärr: Alla ärr är i början intensivt röda och förbleknar inom loppet av ett års tid. För att undvika permanent rodnad eller pigmentering av ärren, skall ärren skyddas mot direkt solljus eller solarium under det första halvåret. Alltefter ärrbelastning genom stramning eller cirkulationsstörningar eller individuella biologiska egenskaper, kan ärren bli tjocka eller breda.

Blodpropp: Kombinationen stor operation - sängläge är den största risken för blodpropp. Övervikt ökar risken ytterligare. Därför är tidig mobilisering (tidigt uppegående) viktigt. Till riskpatienter ges blodförtunnande behandling.

Rökning: Rökning försämrar blodcirkulationen och påverkar sårläkningen negativt. Rökning bör därför undvikas.